Aaddicted To Perfection

ibland vill man greppa tag i det abstrakta

skrapa ut den , slita ut den den för att sedan slukas

av överväldigande känslor som greppar tag i alla kroppsdelar

fyller en på alla sätt som finns. mentalt . andligt , fysiskt .

ibland vill man greppa tag i det abstrakta

kräla runt på marken för att finna den .

den slukar mig att inte ha , den skulle sluka mig att ha .

jag vill greppa tag i det abstrakta så djupt, kräla efter den, skrika. springa . längtar

men i det djupet finns en eländig del som styr min längtan.

jag har nog aldrig krälat efter det abstrakta ,

har nog velat, försökt komma dit men varje gång har den där delen

begränsat mig, hindrat mig. även om det abstrakta har kommit utan att jag ansträngt mig

så har det alltid slutat illa. ja det slutar alltid illa när den ens råkar nudda mig.

hur kan man längta efter något så djupt,

och ändå finna en sån djup fruktan för det nånstans i sitt inre ?

hur kan själen tala och på samma sätt stängas ?

låter sinnet bestämma . men om det abstrakta är så stark som den skall vara

borde den inte övervinna sinnet ?

när det kommer till det abstrakta har jag tusentals frågor

och tusen olika svar .. rätt eller orätt -

det ända rätta jag vet är att jag vill kräla efter det.

jag vill springa världens bana för att komma dit .

allt är värt för att nudda, slukas av det abstrakta .

ändå kryper rädslan in och jag känner mig förlamad

i mitt inre varje gång jag ska springa den banaibland vill man greppa tag i det abstrakta

skrapa ut den , slita ut den den för att sedan slukas

av överväldigande känslor som greppar tag i alla kroppsdelar

fyller en på alla sätt som finns. mentalt . andligt , fysiskt .

ibland vill man greppa tag i det abstrakta

kräla runt på marken för att finna den .

den slukar mig att inte ha , den skulle sluka mig att ha .

jag vill greppa tag i det abstrakta så djupt, kräla efter den, skrika. springa . längtar

jag har nog aldrig krälat efter det abstrakta ,

har nog velat, försökt komma dit men varje gång har den där delen

begränsat mig, hindrat mig. även om det abstrakta har kommit utan att jag ansträngt mig

så har det alltid slutat illa. ja det slutar alltid illa när den ens råkar nudda mig.

hur kan man längta efter något så djupt,

och ändå finna en sån djup fruktan för det nånstans i sitt inre ?

hur kan själen tala och på samma sätt stängas ?

låter sinnet bestämma . men om det abstrakta är så stark som den skall vara

borde den inte övervinna sinnet ?

när det kommer till det abstrakta har jag tusentals frågor

och tusen olika svar .. rätt eller orätt -

det ända rätta jag vet är att jag vill kräla efter det.

jag vill springa världens bana för att komma dit .

ändå kryper rädslan in och jag känner mig förlamad