Aaddicted To Perfection

sitter här på min altan , röker o dricker kaffe . klockan är snart 1, kan inte sova alltså. bara tänker och tänker. därför sitter jag är och allt jag hör är bilarna som åker förbi på motorvägen med många minuters mellanrum. det är ändå söndag natt. folk ligger och sover . folk som kan och har saker att göra imorgon. men jag vet om att lägger jag mig i sängen nu - jag fruktar för sängen just nu , kommer säkert ligga med ångest som jag försöker tränga bort genom att sitta här, kan inte förstå att min familj åker på tisdag, en månad utan dem. men det är inte enbart därför , för hade det bara varit en månad så hade det varit lite mildare, jag tänker på att jag flyttar några dagar efter dem kommer. och vad jag känner för det , det står skrivet i hemliga papper som ingen skall få se. för så mycket ångest och oro som är bildad inom mig, inom varje kroppsdel , genom sinne, hjärta och själ. det finns ingen människa på jorden som ens  kan föreställa sig vilken separationsångest jag har. ibland tror jag , men mestadels vet jag att jag måste vara en mes när det kommer till just det här, för det knäcker mig. trots att jag mycket väl vet om att jag kan komma och hälsa på när jag vill. trots att jag vet om, att det inte ligger så långt hemifrån , så kan jag inte låta bli att kraschas i tusen delar bara av tanken på det. har haft samma ångest och oro ända sen jag fick reda på att jag kom in på skolan och det var några månader sen.. vet inte varför jag har så jäkla svårt med det. och det blir ju inte lättare av att märka på min älskade lillebror att han är ledsen över det.. fan nu börjar tårarna komma, och därför slutar jag skriva nu. .