Aaddicted To Perfection

 

 

Oj. jag ser nu att det var 201009 senast jag skrev, det är ett bra tag sedan.. Jag måste vara ärlig och säga att jag inte ens visste om att jag hade den här bloggen, sen för några veckor sedan började jag tänka på blogg och jag fick ett hum om att jag visst hade en annan blogg som jag fan inte mindes namnet på, därav gick jag in på min gamla mejl och förstod att så var fallet. så nu är bloggen funnen igen. Hahaha. Mitt minne sviker mig i mycket, vardag, ja helt enkelt liv och nu när jag börjar klarna börjar det komma upp saker fast endå är minnet mitt så skör och kan inte anstränga sig - det är en konsekvens av mina handlingar så att säga.. hur som helst, hela helgen har jag hållt på och expreminterat med mitt långa hår. jag hade mörkbrunt med röda nyanser i och försökte bleka det, det blev väldigt gult och oranget men endå mörkt i själva håret - efter några gånger färgande och en massa duschar gav jag upp, kände mig så jäkla ful liksom så jag tog den ljusbruna färgen jag skulle ha, bara det att hela huvudet har fått den färgen men det är en helt annan färg på håret ( ljusbrunt/rött/oranget). En jävla mix, det är vad det är. Så var jag tvungen att klippa en bra bit av håret och på kvällen började jag bli riktigt matt och ledsen, mitt hår är liksom det enda jag har som ser någorlunda bra ut och nu när det är borta så är jag ännu fulare- så blev jag så ledsen, kände mig så tom och icke hel, så slog det mig- det är det här jag alltid hamnar till. Att min självkänsla är så beroende av omständigheter, det innebär att jag inte alls har en självkänsla eller en jävligt låg sådan. och det gör mig fan ledsen för trots att jag har jobbat med den här delen så händer det inget, då återstår frågan? har jag verkligen jobbat med det, har jag verkligen gett mig själv den tiden? 

 

 

Svaret är nej, hur kan jag hävda att jag ger tid till att öka min sjävkänsla när jag har mina affirmationer bakom produkter i toaletten, min kära vän sa att jag kan börja med att ta ut det ur toaletten, bara det är ju att visa mig själv lite värdighet.. och så säger jag dem några dagar men sen jag glömmer bort, skiter i. Ja det blir inte av.. Jag förstår nu att resultat kräver engagemang. Jag vill liksom att allt skall hända här och nu, helst igår. Gör det inte det så ger jag upp - jag behöver omedelbar belöning/ kick och så slår det mig att det inte är jag som gör det, tänker det utan min beroendepersonlighet. visserligen bär jag ett ansvar. Jag behöver verkligen kämpa med detta för min självkänsla kan inte sjunka så får håret ser ut på ett sätt eller att jag går upp några kilon eller att mina skor går i sönder. jag är så jävla tom inut, så jävla ohel så att varenda sak jag har och äger fyller den funktionen hos mig och när dem försvinner blir jag handlingsförlamad, tom igen. det är ju bara en illusion för jag behöver finna den trygggheten inuti, inte utanför mig själv.. därför blir jag trött på samhället som blandar ihop självförtroende och självkänsla.. har jag självkänsla så kommer jag automatisk få bättre självförtroende, men har jag självförtroende behöver jag absolut inte ha självkänsla.. självkänslan är det viktiga för mig - att se och känna att jag har ett värde oavsett vad jag gör,  oavsett hur jag ser ut, oavsett vilket jobb jag har eller inte har. den är fast och har ingenting att göra med vad jag kan uppnå eller inte.. Det är mitt värde som en mänsklig varelse. det är den jag vill ha, behöver och suktar efter men det är ju också en liten lögn, för en sån stor del av mig är så trygg i självföraktet, värdelösheten att jag är rädd för att känna mig värdefull - för jag vet inte hur det känns, jag vet inte vad det är - det är främmande och därav skrämmande. Jag kan skriva en hel bok om självkänsla och allt det men nu får det räcka.. 

 

Peace.